Boken

Kapitel 1

Jag hade börjat känna av sviterna av sex dagars ihärdigt drickande. Mina händer skakade som löv i en kraftfull höststorm. Min strupe kändes torr och en smak av beskhet trängde upp ur mitt svalg, vilket fyllde munnen med en obekväm arom. Det var en arom som jag hade blivit allt för bekant med de senaste månaderna, efter det att Shirley försvann. Ögonen kändes torra och grusiga, som om jag hade gått igenom en sandstorm som blästrat mina ögon med finkornig sand i veckor. Är det så här känslan är utav en själ bortom allt hopp?

Jag stirrade in i pennblocket där de grådassiga färgtonerna och saknaden av bokstäver påminde mig om dagarna innan jag mötte henne. Jag satt på exakt samma ställe som jag gjorde då. I bakre delen av kaféet bredvid köksingången där skuggan från stödpelaren döljer den mesta delen av mitt ansikte, och köksoset döljer den mesta delen av min spritdoftande andedräkt. Det var platsen som ingen annan ville ha, men som passade mig perfekt. Där kunde jag sitta och iaktta omgivningen, samtidigt som jag skylde min stora last i livet, rädslan av att bli demaskerad och genomskådad. En last, vilken jag försökte dricka mig ur, men som efter några timmars rus igen gjorde sig obehaglig påmind.

När de ångestfyllda känslorna började härja runt i magen och sprida oro i leden bland mina celler, visste jag att det var dags. Då fanns det ingen återvändo, och min enda förtröstan var att desertera bort från verkligheten och in i en tät dimma, som sopade igen mina spår för en stund. På så vis kunde jag få ett försprång från det som jagade mig. Jag var en konstant jagad man, och den eviga flykten nötte hårt på min trasiga kropp, som skrek efter en pausvila. Jag hade en ständig känsla av att jag deltog i ett maratonlopp som aldrig verkade vilja upphöra. Min kropp var fullkomligt utmattad, och mina ben i kroppen var nära pulvrisering. Jag var dessvärre allt för medveten om att min kamp var evig. Jag skulle aldrig få uppleva den ljuva känslan av att nå mållinjen. Att få lägga sig ner i gräset bredvid mållinjen efter ett hårt och anspännande sprinterlopp och känna pulsen sakta avta, hade jag sedan länge slutat hoppas på. Förr eller senare visste jag nämligen att mina demoner skulle hinna ikapp mig, hur snabbt jag än sprang. Det fanns därför ingen tid för att lägga sig ner och vila. Min ständiga reträtt ifrån fronten, där slaget om mitt liv utspelade sig, innebar att fienden var på god väg att storma vallgravarna till min sista innersta frizon. Jag var inklämd i ett hörn, och stod med hälarna över ruinens brant, som likt ett enormt gap öppnade upp sig bakom mig. Jag hade aldrig varit så nära på att falla som nu.