End the book | En fantastisk berättelse tar sin början

Hem :: Kommentarer

Våra kommentarer

I dödens väntsal
Här kommer även en del av ett nytt kapitel "I dödens väntsal" Tanken är att han vaknar upp efter det att Shirley har skenavrättat honom. Allt är mörkt runt omkring honom och det ända han vet är att han har blivit skjuten och att han inte kan röra sig eller se någonting omkring sig. Namnet "I dödens väntsal" Har jag valt för att Devin inte vet hur pass illa skadad han är. Tanken är den att Devin egentligen ligger hemma i vardagsrummet med en kraftig överdos av mediciner, och inte i skogen där Shirley lämnat honom. Han hallucinerar kraftigt och börjar minna tillbaka på sin barndom: I dödens väntsal Huvudet smärtade något fruktansvärt. Jag hade aldrig haft en liknande huvudvärk i hela mitt liv. Inget alkoholrus i världen kunde ge mig en sådan här värk. Ögonen kändes tunga att öppna, och när jag väl fick fick upp dem var allt fortfarande bäcksvart. Min orienteringsförmåga var i det närmaste utslaget. Vad hade hänt mig, och vart hade Shirley tagit vägen? Plötsligt mindes jag varför jag hade hamnat liggandes här på rygg. Shirley hade skjutit mig, och därefter övergett mig för att dö i skogen. Men jag var inte död. Men någonting hade sannerligen träffat mig hårt i pannan. Jag tog mig för pannan och kunde känna någonting varmt och kletigt. Var det blod? Det var vid det här laget svårt att säga hur pass skadad jag var. Shirley hade lämnat mig i dödens väntsal med en ovisshet om jag skulle överleva mina skador. Jag försökte ta tag i något och framför mig för att kunna stödja mig. Händerna trevade i luften i blindo, men det fanns inget att hålla sig i. Kroppen kändes tung och orörlig. Känslan av att ligga där, helt lämnad åt mitt öde, fick mig att minnas tillbaka på min barndom. Det var precis efter mors död, och jag var tio år. Mina dåvarande bästa vänner, Paul, Anthony och Jennifer, brukade alla fyra leka indianer och cowboys efter skoltid. Vi var alltid tillsammans, och vi ställde alltid upp för varandra, oavsett vad som hade hänt. Vi var knappast skolans mest populära, därför var det extra viktigt att vi höll ihop. Utan varandra hade vi blivit uppätna och massakrerade av skolans plågoandar .Vi hade sett svaga och ensamma elever falla offer för denna lynchmob som hade kört över dem tills de var totalt lemlästade. Dagen då vår allians skulle spricka, skulle ingen utav oss längre gå säker, och då skulle vi falla, en efter en. Det var det som jag bittert fick erfara. Jennifer, som jag dessutom hade gått och blivit kär i, hade jag kommit närmare än de övriga i klanen. Jag och Jennifer valde alltid att vara indianer framför cowboys när vi lekte tillsammans om runt omkring bakgårdarna i Brooklyn. Paul och Anthony kunde ibland leta efter oss i timmar. Vi hittade ständigt nya finurliga gömställen, som ofta även förvånade oss själva hur pass genialiska de faktiskt var. Eftersom vi var indianer, som aldrig bar gevär eller pistoler, var vi tvugna att använde de egenskaper indianer brukade ha, i alla fall om man ska tro på westernfilmerna. Indianerna brukade gömma sig uppe bland bergen och göra bakhåll när fienden passerade nedanför. Vi arbetade efter precis samma taktik. När Paul och Anthony kom smygandes längs med väggarna, kunde vi helt från ingenstans hoppa fram och skalpera dem. Jag älskade att gömma mig med Jennifer. Vi brukade kura ihop oss ordentligt i de små skrymslena som vi gömde oss i. Jag kunde minnas hennes sköna doft av citrusinslag i hennes kläder. Vi kunde ligga och titta på varandra i timmar och skratta för oss själva, när vi såg hur Paul och Anthony smyga omkring i ovisshet om att de ständigt var iakttagna utav oss. De såg så fåniga ut när yrade omkring utanför och leta med sina pistoler och gevär hängandes i händerna. De lyckades sällan hitta oss, men då de fann oss var vi dödens. Jag och Jennifer hade då nämligen inget att sätta emot deras pistoler och gevär. Men en dag förändrades Jennifer. Hon ville inte längre vara indian med mig. Hon hade varit märklig hela den dagen och undvek mig så fort vi mötte varandra i skolkorridorerna, vilket hon aldrig gjorde annars. Jag försökte komma på vad som låg bakom hennes beteende, men jag förstod aldrig varför hon undvek mig. Hon drog sig istället allt mer till Paul. Den jävlen, tänkte jag. Paul var den i gänget som jag tyckte minst om. Man kunde aldrig veta var man hade honom. Han var nog den som var mest utåtriktad av oss fyra. Ibland umgicks han med andra än oss på skolan, vilket var helt otänkbart för oss andra.Han var en riktig smilfink som gjorde allt för galleriet. Men av någon anldning umgicks han i slutändan med oss ändå, även om han hade en fribiljett till fler kompisar av högre rang. Nu höll han på att ta min tjej ifrån mig. Det var helt uppenbart hur han flirtade med henne med sitt vidriga flin. Jennifer och jag som alltid hade så kul då vi gömde oss på de mest svårhittade ställena, hade lämnat mig för en skenhelig smilfink. Anthony var den där killen som alltid hängde med strömmen. Han sa inte så mycket och var av allt att döma en rätt oförarglig kille. Jag gillade honom, eftersom han sällan motsatte sig något och gjorde det man sa till honom att göra. Han var den raka motsatsen till Paul som alltid skulle ha sin vilja igenom, i allt. Ändå stod Paul och Anthony varandra närmast. Men jag antog att Paul bara gillade Anthony för att han alltid dansade efter Pauls pipa, vilket Paul drog stor nytta utav. När vi delade upp oss i de olika lägren ställde sig Jennifer plötsligt på Pauls och Anthonnys sida. Där stod jag själv på indianernas sida "Ska jag va själv?" frågade jag. "Hur fan kunde du?" svarade Paul efter en stund, och svarade inte alls på min fråga. Anthony och Jennifer stod bara tysta och tittade ner i marken och undvek min blick, som om de var rädda för mig. "jag förstår inte", svarade jag. Plötsligt började Jennifer att springa. Hon sprang allt vad hon kunde ut från gården. Hon verkade minst sagt upprörd över något. "Förstår du inte att du har gjort Jennifer ledsen." Paul tittade hotfullt mot mig. Anthony stod fortfarande med ansiktet ner i marken och rullade ett par småstenar med foten. Hade jag gjort Jennifer ledsen? Jag kunde inte förstå hur jag hade kunnat göra det. Men hade det blivit ett missförstånd var det bäst att lösa det med Jennifer, tänkte jag, och började springa för att komma ikapp henne. Jag hann dock inte många meter förrän Paul kom tacklandes från sidan och greppade tag om min bröstkorg med sina armar. Paul hade alltid varit starkare än mig, och det fick jag nu bittert erfara. Paul brottade omkull mig vilket resulterade i att vi båda föll hårt ner i gårdsgrusen så att dammet yrde. Paul kravlade sig upp i gränsle över min mage och höll fast mina händer med ett järngrepp. Jag hade inte en chans att ta mig loss, hur jag änn vred och vände på mig. De sylvassa stenarna under ryggen pressades allt längre in i ryggen, och varje försök att ta mig loss påminde mig om dem. Jag gav ganska snart upp och överlämnade min kropp till Paul som vid det här laget hade paketerat ihop mig till ett knyte så att jag vid det här laget knappt kunde andas. "Du håller dig borta från Jennifer! Förstått!" Han höll hårt om mig en lång stund efteråt bara för försäkra sig om att jag inte skulle hinna ikapp Jennifer. Han sa inget. Han stirrade mig i ögonen. Jag stirrade bara upp i den blå himlen, och jag skämdes. Jag förstod bara inte varför jag skämdes. Allt kändes så overkligt. Jag förstod inte hur allt hade kunnat bli såhär galet missförstått. Det var ju ett missförstånd, för vad hade jag gjort mot Jennifer som hade väckt Pauls vrede till den grad att han nu inte ville släppa mig? Det tog ett bra tag innan Paul äntligen släppte det krampaktiga greppet om mina handleder. Jag kunde känna blodet rinna ut i fingertopparna igen efter Pauls hårda grepp som hade åtstramat blodtillförslen i mina händer. Fingrarna stack så där obehagligt som de brukade göra då man hade råkat somna på dem och vaknat upp mitt i natten utan att kunna röra sig. Han måste ha suttit på mig en bra stund. Jag hade inte längre något begrepp om tiden, utan hade drömt mig bort någonstans till något betydligt mer behagligare än vad jag befann mig i just nu. Jag försökte fötränga allt det dåliga med härliga minnen från den bekymmerslösa barndomen, som nu var totalt ödelagt. Jag hade ingenting kvar av det som en gång var grundpelarna för mitt liv. Nu hade även mina vänner övergett mig, och jag stod nu helt ensam på egna vingliga fötter. Motell Ol' Mill Det ända som hördes då jag vaknade upp vad suset från trädkronorna som vajade ett hundratal meter ovanför mitt huvud. Det hade ljusnat och jag kunde äntligen se den omgivande skogen igen där Shirley hade lämnat mig. Jag hade fortfarande en malande huvudvärk som tog sig hela vägen ner till mina spända axlar. Min orienteringsförmåga hade återkommit. Jag var nu förmögen att på darriga knän resa mig upp. Jag tittade mig omkring, och kunde konstatera att jag kvar på samma plats där Shirley flera timmar tidigare hade lämnat mig. Tanken på hur jag skulle komma därifrån slog mig plötsligt. Jag hade ingen bil, den hade Shirley tagit. Som tur var hade jag efter alla år i staden övat upp en god orienteringsförmåga. Jag satte därför kurs ner för den branta skogsvägen i riktning nedför skogsvägen där vi för antal timmar sedan hade kommit körandes ifrån. Vi hade kört uppför, så rent logiskt skulle jag följa vägen nerför sluttningen. Jag visste att vi på vägen upp hade kört förbi en mindre samling hus. Det var fel och kalla Det för en by med tanke på den ringa storleken. Men hur lånt nerför skogsvägen som husen fanns var svårt att säga. Jag hade ändå inget annat val än att börja gå. För eller senare skulle jag komma fram, om jag nu inte skulle hinna bli föda åt en hungrig varg på vägen ner. Det var annorlunda att orientera sig i skogen. I staden hade jag gatnamn och landmärken som riktlinjer. Jag hade sett många förvirrade turister på Manhattan som hade vridit och vänt sina kartor i desperation för att kunna orientera sig rätt. De hade inte förstått Manhattans brillianta nätverk. Kunde man läsa av detta nätverk av gator visste man precis vart man befann sig, vilket man som New Yorkbo var van vid. Jag hade haft tur att skogsvägen låg nära platsen där jag blev skjuten. I skogen fanns nämligen inga riktmärken, i alla fall inte riktmärken som jag själv var van vid att följa. Det ända riktmärke som jag nu hade var den smala och branta vägen, som slingrade sig likt en gigantiskt lång skallerorm längs med bergens sluttningar. Så länge inte vägen skulle förgrena sig till fler vägar, och att jag skulle bli tvungen att ta ett avgörande beslut, kunde jag lugnt traska på. I min iver att ta mig ifrån skogen hade jag nästan glömt Shirley och allt som hon hade gjort mot mig. Hon hade skjutit mig. Jag stannade upp och tog mig för pannan. Jag rev naglarna längs med kinden, och visst var det koagulerat blod strax nedanför den högra tinningen. Det torkade blodet fastnade mellan naglarna och fick mina redan så skitiga fingrar att se motbjudande ut. Shirley ville testa mig. Hade hon velat döda mig hade jag varit död för länge sedan. Hon visste hur man hanterade ett vapen, och skulle aldrig missa ett givet mål. Hon hade medvetet skjutit mig så att min tinning hade fläkts upp, men vad hade hon för uppsåt med att skenavrätta mig mitt ute i skogen? Tanken var sjuk när jag tänkte efter vad Shirley hade sagt till mig sekunden innan hon tryckte av. "Närmare skräck än så här kommer du inte Devin". Var hennes intentioner att låta mig få uppleva skräck så att jag kunde skriva om känslan på rätt sätt i mina manus? Det lät absurt, men just då kom jag inte på en bättre förklaring. Hon ville lära mig en känsla som jag själv var för rädd för att utmana på egen hand. En känsla som jag, utan hennes hjälp, aldrig skulle komma i närheten utav. Jag visste inte om jag skulle tacka henne eller avsky henne för alltid. Jag kunde ha dött av shocken som jag fick vid skottögonblicket, eller dött av köld under natten. Som tur var hade natten varit mild. Jag hade uppskattat min gångtid till cirka en och en halv timme då jag nådde fam till det lilla samhället som jag hade sett på vägen upp med Shirley. Samhället var belägen i en dal mellan två högre toppar, väl skymd från omvärlden. Byn låg alldels tyst och jag förvånades över hur dött samhället verkade. Inga bilar som körde på vägarna, inga röster som som ekade mellan husen och chanserade hus, som bara var ett ögonblick från att falla samman och bli ännu ett monument över det förgångna. Ingen verkade ha brytt sig om att upprusta den här hålan på länge. Synd, på en sådan vacker plats, tänkte jag. Jag gick längs med gatan som följdes av rader med gles husbebyggelse på båda sidor om vägen. Slutligen kom jag fram till det allra sista huset, där jag stannade upp. Shirleys bil! Bilen stod parkerad framför ett äldre trevåningshus. "Motell Ol Mill" stod det över ingången. Stället verkade minst sagt ha gamla anor. Den gamla stenbyggnaden såg ut som en gammal kvarn. Shirley hade alltså stannat här över natten. Hur illa hon änn hade gjort mig längtade jag ändå efter henne. Jag var så angelägen om att få träffa henne att jag rusade in genom entrédörren. Mittemot ingången satt en äldre kvinna i receptionen och lyssnade på radio. Jag stannade upp för att hämta andan. "Den där kvinnan med pickupen, vilket rum", frågade jag med andan i halsgropen. Den äldre kvinnan tittade på mig. Hon pekade upp mot en trappa som ledde upp till ovanvåningen. "andra dörren på vänster sida, rum 203", sa hon med en hes röst. Den gamla kvinnan var antagligen inte van vid så här många besökare på en och samma gång, och framför allt inte vid folk som kom inspringandes som om de hade sprungit ett maratonlopp med andan i halsgropen. Strax bredvid kvinnan fanns en läskkyl fylld av kalla drycker. Jag plockade snabbt till mig tre sex-pack öl i en kassa som fanns hängandes på disken. Jag slängde fram två tio-dollarsedlar men innan kvinnan kvinnan hade hunnit rota fram växel ur kassan var jag redan på väg upp för trappen till ovanvåningen. Det var med blandade känslor som jag gick mot hennes dörr. Behovet av hennes närhet växte sig allt större för varje steg som jag tog mot hennes rum. Samtidigt som jag var fruktansvärt arg på henne. Jag knackade på hennes dörr utan att jag egentligen hade planerat inför nästa drag. Steg hördes inneifrån rummet. Någon kramade om låset och vred runt. Dörren öppnades, och där stod vi mitt framför varandra precis som vi hade gjort strax innan Shirley tryckte av, en mynningslängd ifrån varandra. Mitt första spontana infall kom helt oväntat utan att jag hann stoppa mig själv. Jag gav Shirley en örfil så att hon föll mot golvet. Där blev hon sittandes på huk och tog sig för kinden där örfilen hade träffat. "Varför dröjde du?" frågade Shirley och reste sig upp. Hon log mot mig och en strimma blod trängde fram mellan hennes läppar efter smällen. Hon torkade sig för munnen. " Det var för din skull Devin." Hon plockade fram pistolen och tryckte ut magasinet. "Lösa skott Devin, inget annat än lösa skott!" Jag tittade på patronen som hon höll upp. "Din jävel", utbrast jag, och riktade in armen på ännu ett slag. Shirley tog tag i min arm och sänkte ner den. "Det finns ingen anledning till det. Jag är glad över att du har hittat mig, det var meningen."

Skrivet av Pär Manhammar dec 20, 2008 05:28


Fortsättning på Ol'mill
Fortsättning på hotel ol' mill precis efter det att Devin slagit Shirley: Jag var fortfarande frustrerad på henne, men att slå henne skulle knappast leda någon vart. Jag tog en sex-pack ifrån kassen och öppnade upp en iskall öl. Det var länge sedan som jag bekantade mig med mina långhalsade skönheter sist. De brukade hjälpa mig varva ner efter dåliga dagar som jag ofta hade när jag satt på caffét med idétorka. Jag hoppades att de skulle göra mirakel med mig den här gången. Mitt hjärta tickade nämligen på sjövilt. Jag satte mig ner i en gammal skinnfåtölj nere i det ena hörnet av et lilla rummet och tog några klunkar från ölen i ett försök att lugna ner mig. Öl brukade fungera effektivt när mina känslor ställde till det för mig. Så väl den här gången. Jag tittade mig omkring i rummet. Rummet fick mig att kastas tillbaka till någon tidig 50-tals film. Motellet hade inte fått sig ett lyft på länge, men den gamla stilen ingav ändå en känsla av behag som säkert kunde få vem som helst som hade upplevt 50-talet att längta tillbaka till efterkrigstiden då välfärden bara kunde bli bättre. Som om Shirley hade hört mig säga det, gick hon efter ytterliggare en öl och kastade flaskan hela vägen från andra sidan rummet till mig i fåtöljen. Jag lyckades ta emot den lite fumligt utan att tappa den. Hon greppade själv en flaska och satte sig gränsle över mina lår. Hon tog några stora klunkar ifrån flaskan samtidigt som hon tittade ner på mig. Hon hade satt upp håret i en hästsvans, vilket hon var riktig läcker i. Jag lutade min arm över hennes lår och kunde äntligen slappna av. All ilska över Shirley hade försvunnit lika snabbt som den första ölen rann ner i mitt svalg. Situationen kändes främmande. Det var länge sedan jag var i kontakt med en kvinna på detta viset sist. Det måste nästan ha varit med Jennifer, insåg jag, och kom att tänka på min första förälskelse jag för länge sedan hade. Jag hade allt sedan dess aldrig fallit för kärleken, och jag hade aldrig saknat den, tills nu. Shirley väkte nämligen upp känslor som jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva. Vart befann sig Jennifer, och hur såg hennes liv ut? Vi tappade kontakten helt efter den där dagen när Paul oprovosoriskt slog ner mig

Skrivet av Pär Manhammar dec 20, 2008 05:11


Devin hittar Ol' Mill
Hej alla läsare (Matte och Matte, hur många andra kan det vara??) Jag har fått en request ifrån en läsare (Matte J) att slänga över delen innan Devin finner Shirley på Motel ol' mill för att man ska få en uppfattning om hur han hamnade där och fann Shirley. Mysteriet tätnar med Shirley, inte sant??;) Det ända som hördes då jag vaknade upp vad suset från trädkronorna som vajade ett hundratal meter ovanför mitt huvud. Det hade ljusnat och jag kunde äntligen se den omgivande skogen igen där Shirley hade lämnat mig. Jag hade fortfarande en malande huvudvärk som tog sig hela vägen ner till mina spända axlar. Min orienteringsförmåga hade återkommit. Jag var nu förmögen att på darriga knän resa mig upp. Jag tittade mig omkring, och kunde konstatera att jag kvar på samma plats där Shirley flera timmar tidigare hade lämnat mig. Tanken på hur jag skulle komma därifrån slog mig plötsligt. Jag hade ingen bil, den hade Shirley tagit. Som tur var hade jag efter alla år i staden övat upp en god orienteringsförmåga. Jag satte därför kurs ner för den branta skogsvägen i riktning nedför skogsvägen där vi för antal timmar sedan hade kommit körandes ifrån. Vi hade kört uppför, så rent logiskt skulle jag följa vägen nerför sluttningen. Jag visste att vi på vägen upp hade kört förbi en mindre samling hus. Det var fel och kalla Det för en by med tanke på den ringa storleken. Men hur lånt nerför skogsvägen som husen fanns var svårt att säga. Jag hade ändå inget annat val än att börja gå. För eller senare skulle jag komma fram, om jag nu inte skulle hinna bli föda åt en hungrig varg på vägen ner. Det var annorlunda att orientera sig i skogen. I staden hade jag gatnamn och landmärken som riktlinjer. Jag hade sett många förvirrade turister på Manhattan som hade vridit och vänt sina kartor i desperation för att kunna orientera sig rätt. De hade inte förstått Manhattans brillianta nätverk. Kunde man läsa av detta nätverk av gator visste man precis vart man befann sig, vilket man som New Yorkbo var van vid. Jag hade haft tur att skogsvägen låg nära platsen där jag blev skjuten. I skogen fanns nämligen inga riktmärken, i alla fall inte riktmärken som jag själv var van vid att följa. Det ända riktmärke som jag nu hade var den smala och branta vägen, som slingrade sig likt en gigantiskt lång skallerorm längs med bergens sluttningar. Så länge inte vägen skulle förgrena sig till fler vägar, och att jag skulle bli tvungen att ta ett avgörande beslut, kunde jag lugnt traska på. I min iver att ta mig ifrån skogen hade jag nästan glömt Shirley och allt som hon hade gjort mot mig. Hon hade skjutit mig. Jag stannade upp och tog mig för pannan. Jag rev naglarna längs med kinden, och visst var det koagulerat blod strax nedanför den högra tinningen. Det torkade blodet fastnade mellan naglarna och fick mina redan så skitiga fingrar att se motbjudande ut. Shirley ville testa mig. Hade hon velat döda mig hade jag varit död för länge sedan. Hon visste hur man hanterade ett vapen, och skulle aldrig missa ett givet mål. Hon hade medvetet skjutit mig så att min tinning hade fläkts upp, men vad hade hon för uppsåt med att skenavrätta mig mitt ute i skogen? Tanken var sjuk när jag tänkte efter vad Shirley hade sagt till mig sekunden innan hon tryckte av. "Närmare skräck än så här kommer du inte Devin". Var hennes intentioner att låta mig få uppleva skräck så att jag kunde skriva om känslan på rätt sätt i mina manus? Det lät absurt, men just då kom jag inte på en bättre förklaring. Hon ville lära mig en känsla som jag själv var för rädd för att utmana på egen hand. En känsla som jag, utan hennes hjälp, aldrig skulle komma i närheten utav. Jag visste inte om jag skulle tacka henne eller avsky henne för alltid. Jag kunde ha dött av shocken som jag fick vid skottögonblicket, eller dött av köld under natten. Som tur var hade natten varit mild. Jag hade uppskattat min gångtid till cirka en och en halv timme då jag nådde fam till det lilla samhället som jag hade sett på vägen upp med Shirley. Samhället var belägen i en dal mellan två högre toppar, väl skymd från omvärlden. Byn låg alldels tyst och jag förvånades över hur dött samhället verkade. Inga bilar som körde på vägarna, inga röster som som ekade mellan husen och chanserade hus, som bara var ett ögonblick från att falla samman och bli ännu ett monument över det förgångna. Ingen verkade ha brytt sig om att upprusta den här hålan på länge. Synd, på en sådan vacker plats, tänkte jag. Jag gick längs med gatan som följdes av rader med gles husbebyggelse på båda sidor om vägen. Slutligen kom jag fram till det allra sista huset, där jag stannade upp. Shirleys bil! Bilen stod parkerad framför ett äldre trevåningshus. "Motell Ol Mill" stod det över ingången. Stället verkade minst sagt ha gamla anor. Den gamla stenbyggnaden såg ut som en gammal kvarn. Shirley hade alltså stannat här över natten. Hur illa hon änn hade gjort mig längtade jag ändå efter henne. Jag var så angelägen om att få träffa henne att jag rusade in genom entrédörren. Mittemot ingången satt en äldre kvinna i receptionen och lyssnade på radio. Jag stannade upp för att hämta andan.

Skrivet av Pär Manhammar dec 20, 2008 05:04


Motel Ol' mill
Snart jullov nu och jag kan inget annat än att längta till de härliga sovmorgnarna. De senaste veckorna med utvecklingssamtal och betygsättningar har gjort sin inverkan på min fritid. Till råga på allt bygger jag ett hus och pluggar helfart på högskola. Finns det en ledig lucka på mitt schema? Faktiskt så finns det lediga luckor. Dessa luckor fyller jag enkelt ut med att skriva på boken. Ikväll har jag faktiskt suttit och skrivit framför idol med några flaskor julöl och ett par trogna malteservovvar som sällskap. Här skickar jag ut en liten försmak på vad jag har skrivit ikväll. Devin har hittat Shirley igen efter Shirleys skenavrättning och är minst sagt arg på henne. Shirley vill ge Devin upplevelser av skräck för att Devin ska förstå känslan av att frukta för sitt liv. ""Den där kvinnan med pickupen, vilket rum", frågade jag med andan i halsgropen. Den äldre kvinnan tittade på mig. Hon pekade upp mot en trappa. "andra dörren på vänster sida", sa hon med en hes röst. Den gamla kvinnan var antagligen inte van vid så här många besökare på en och samma gång, och framför allt inte vid folk som kom inspringandes som om de hade sprungit ett maratonlopp med andan i halsgropen. Strax brevid den gamla tanten fanns en läskkyl fylld av kalla drycker. Jag plockade snabbt till mig tre sex-pack och slängde fram två tio-dollarsedlar. Den gamla kvinnan började rota efter växel i kassan, men innan hon hade lyckats hitta växeln var jag redan på väg upp för trappen till ovanvåningen. Det var med blandade känslor som jag gick mot hennes dörr. Behovet av hennes närhet växte sig allt större för varje steg som jag tog mot hennes rum. Samtidigt som jag var fruktansvärt arg på henne. Jag knackade på hennes dörr utan att jag egentligen hade planerat inför nästa drag. Steg hördes inneifrån rummet. Någon kramade om låset och vred runt. Dörren öppnades, och där stod vi mitt framför varandra precis som vi hade gjort strax innan Shirley tryckte av, en mynningslängd ifrån varandra. Mitt första spontana infall kom helt oväntat utan att jag hann stoppa mig själv. Jag gav Shirley en örfil så att hon föll mot golvet. Där blev hon sittandes på huk och tog sig för kinden där örfilen hade träffat. "Varför dröjde du?" frågade Shirley och reste sig upp. Hon log mot mig och en strimma blod trängde fram mellan hennes läppar efter smällen. Hon torkade sig för munnen. " Det var för din skull Devin." Hon plockade fram pistolen och tryckte ut magasinet. "Lösa skott Devin, inget annat än lösa skott!" Jag tittade på patronen som hon höll upp. "Din jävel", sa jag och riktade in armen på ännu ett slag. Shirley tog tag i min arm och sänkte ner den. "Det finns ingen anledning till det. Jag är glad över att du har hittat mig, det var meningen."

Skrivet av Pär dec 13, 2008 11:31


Två Bagels och en kaffe"
Idag har jag suttit en stund och skrivit på ett nytt kapitel som jag har döpt till "två bagels och en kaffe". Devin och Shirley är ute och kör och har nåt de vidsträckta bergen i Virginia. Det har hunnit bli höst och landskapet är extremt vackert så här års. Slängde in en bild från Virginia som ni kan se. Här kommer en försmak på "Två bagels och en kaffe": "Virginia var sannerligen vackert så här års. Naturens alla färgkontraster blandades ihop i en salig mix av röd-gula nyanser likt bernsten, och skapade ett praktfullt vykort som lockade våra blickar till sig. Appalacherna öppnade upp sig framför oss med sina vidsträckta bergslandskap som aldrig verkade upphöra. Bergen reste sig pampigt längs med horisonten där skogarna böljade sig fram och skapade oändliga vågformationer längs bergens sluttningar. Jag hade aldrig sett något liknande i hela mitt liv. Det ända som jag kunde härleda till från tidigare upplevelser var Manhattans siluetter från brofästet i Brooklyn. Naturen hade verkligen besegrat människan den här gången. Ingen kunde återskapa en sådan äkta och genuin skönhet som naturen själv. Vad var Manhattans betongkomplex jämfört med det här? Det gick inte ens att jämföra. Jag hade tydligen aldrig förstått vad sann skönhet var, utan hade gått i tron om att min värld var den ända rätta.Men varför hade jag blivit kvar så länge om dörren till friheten alltid stod öppen? Naturen var friheten, och det hade jag nu äntligen förstått, efter 40 år."

Skrivet av The storyteller dec 12, 2008 10:43


Översättare sökes!
Riktigt kul att sidan är igång, och jag hoppas på flera läsare. Jag tänkte faktiskt be dig Matte (admin) om att lägga ut yterliggare en del utav storyn från där du slutade sist till nästa kapitel som heter "It's in your mind institute" Det kapitlet vill jag att vi väntar ett tag med. Jag vill även efterlysa ett par översättare som kan översätta det första kapitlet i boken till engelska. Jag kan erkänna att jag inte är så värst brilliant på att utrycka mig på engelska själv, och bedjar därför om hjälp. Tanken är nämligen att någon gång kunna få boken såld till ett förlag, och skulle även vilja sälja idén till andra internationella förlag. En önskan hade varit att få dig, Matte J men även Batong (admin) att ge sig på en översättning. Ni är ju trots allt jävligt grymma på engelska båda två.

Skrivet av Pär (the storyteller) dec 11, 2008 01:51


En blogg kommer lastad..
Vår huvudförfattare skriver på sin eminenta blogg, skrivenbok, om hur arbetet fortskrider och vilka idéer och tankar som flödar när han skriver sin text. Så småningom ska hans blogg och andra kring projektet, skriva fler inlägg här istället för att "pusha" vår portal ytterliggare. Det ska även gå att kommentera här direkt i bloggen om vad vi skriver, men mer om detta i framtiden. Nu avslutar jag min text med ett simpelt adieu och hoppas få stifta bekantskap med fler läsare i framtiden.

Skrivet av Webmaster (Mattias) dec 07, 2008 02:00